Mina söta barn gav mig rejäl skrämselhicka igår. De var ute och lekte. Det brukar inte vara några problem och jag kollar till dem då och då, men inte alltför ofta. De klarar sig bra och de går inte från gården. Jag satt inne och fick bara en ingivelse att jag skulle kolla vad de gjorde, för det var ett tag sedan jag såg dem. Jag såg dem ingenstans i något fönster, så jag öppnade dörren för att titta ut. Precis när jag gjorde det såg jag bagageluckan till Volvon slå igen. Jag ropade, men det var ingen vid bilen. Fylld av onda aningar hoppade jag i mina skor och sprang ut till bilen. Inifrån bagageluckan hörde jag illvrål. Barnen - båda två - hade låst in sig i bagageluckan. Elsa hade hunnit få panik på den korta stunden som det tog för mig att hoppa i skorna och springa ut. Fy. Tänk om jag inte tittat ut i just de ögonblicket utan väntat 10 minuter - 20 minuter innan jag gjorde det. Usch. Jag får också ångest när jag tänker på det.
Vi har i alla fall pratat om hur allvarligt det kunde ha slutat. De kan inte få upp bagageluckan igen. Båda förstod allvaret och har dyrt och heligt lovat att inte leka i bilen någon mer gång.
Kära du förstår att du blev rädd! De lärde sig nog en läxa och turligt nog utan att de blev "skadade" på riktigt så att säga! ja det är ju inte en dans på rosor att va förälder. Jag upplevde nåt liknande idag när barnen byggde snökoja. Fick för mig att kojan skulle kunnat rasa över Elvira och hon inte skulle kunna ta sig ut osv. Sansade mig och tänkte att jag var nojig, efter en stund kommer hon in och säger att kojan rasat över henne men att det gått bra!!! Säger som du, hu vad de får va med om de små liven!
SvaraRaderakram på dig och hälsa dina älsklingar!