17/6-09 Lotha

Vår gamla hund är nio år i år. Hon heter Lotha, är en Wachtelhund och är egentligen jättesnäll. Hon är lydig, kan en hel del konster och hon är en duktig jakthund. Visst kan hon skälla en hel del, särskilt på korna ute på gärdet, eller hästarna i hagen. I vintras tillbringade jag en hel mörk kväll med att leta efter henne när hon hade rymt och inte kommit tillbaka. Jag hittade henne instängd i ladugården.

Lotha har alltid varit rätt så skarp i sitt humör. Hon har så gott som aldrig gett sig och slappnat av när vi har visat henne vem som faktiskt är bossen här hemma (d.v.s. jag). Hon kan vara tjurig och inte vilja bli klappad. Men hon har aldrig visat det på något annat sätt än att hon morrat och gått iväg. För ett tag sedan markerade hon Axel ganska hårt. Vi vet inte riktigt vad som hände, men hon blev missnöjd och nöp till honom i armen. Det blev ett märke och han var jätteledsen. Så har hon aldrig gjort tidigare. Men även om han tog hennes godis eller vad det var så FÅR hon INTE bitas. Det spelar ingen roll. Det är inte acceptabelt vad som än händer.

I förrgår kväll skulle Andreas rätta till Lothas filt på hennes sovplats. Det får man göra så gott som varje kväll, för vår fisförnäma hund vill inte ligga på en skrynklig filt. Utan förvarning högg hon då Andreas i armen och hon höll kvar bettet. Det blev ett djupt sår och Andreas har fått penicillin och stelkrampsspruta.

Vi har nu bestämt oss för att vi inte kan ha kvar Lotha. Om något skulle hända barnen, ett bett i ansiktet är inte att leka med, så skulle vi aldrig någonsin kunna förlåta oss själva. Imorgon ska hon till veterinären och avlivas. Det känns i magen och hjärtat. Vår lilla Lotha. Hon var ju i alla fall vår första bebis. Hon har funnits här hos oss jättelänge. Och det är en duktig hund. Men vi kan inte längre lita på henne som vi kunde förr. Förut kunde barnen i princip rida på henne utan att hon brydde sig. Men nu kan de knappt gå nära för att klappa henne utan att hon morrar och är tjurig.