Usch vad rädd jag blev idag. Tiden gick verkligen i slow motion och jag såg det allra värsta scenariot framför mig. Blod och glassplitter överallt - som tur är blev det inte så.
Jag hade hämtat barnen från dagis och vi var på väg hem. Som alltid hojtar Axel om att han vill svänga "gamla höger", det vill säga första avfarten in till oss. Det innebär att man får köra någon kilometer på grusväg innan man kommer till vårt hus. Bara en kort bit in på den grusvägen svänger den mycket kraftigt till vänster, uppåt i en backe. Det är väldigt dålig sikt där.
Jag körde och pratade med barnen. In i kurvan. Som tur var inte så fort. Tyvärr så ginade jag nog lite åt vänster, istället för att hålla ut till höger - som man bör göra, men som det är mycket lätt att inte göra. Och förstås möter vi en gigantisk traktor i full kareta. Jag ställde mig verkligen på bromsen. Det fanns ingen möjlighet att försöka väja undan, utan det var bara att få stopp och hoppas på det bästa. Traktorföraren tänkte antagligen precis samma. Jag fick stopp på vår bil en evighet (kändes det som) innan han lyckades få stopp på traktorn. Jag trodde verkligen att han skulle mosa oss, bilen, mig, barnen... allt. Jag bara darrade. Men, han fick faktiskt stopp på traktorn - en starkt bedrift. Han kan inte ha kört så fort han heller. Det var inte många decimeter mellan traktorn och vår lilla Citroën när jag darrande lade i backen och lyckades köra vidare. Ingen skada skedd, men fy fan vad rädd jag blev.
oooo,fy fasen! kan riktigt känna paniken rulla upp. Lilla gumman vad rädd du ska ha blivit, det värsta kommer ju sekunderna efter!
SvaraRaderaSkönt att ni är oskadda, många kramar till er allihop.
puss Lina
Det där lät inget vidare. Man tänker ju så mycket "OM" när något sånt hänt o man klandrar sig själv o ja...jag känner igen känslan. Själv va jag cm ifrån o köra på en cyklist idag. Det blev tvärnit o jag förbannade mig själv att jag glodde på en gubbe med en söt hund istället... Förstår att du är skakis och man behöver prata av sig även att det gick bra när något händer så att man blir chockad. jag börjar bli härdad nu för e händer så mycket i mitt jobb. Men när de händer i familjen är de värre... Minns när jag va höggravid o dom ringde o sa att min Anders kört i på mc och va på väg till västervik. De spädde på lite och sa att han kört i 150 osv... Jag trodde han va halvdöd men han hade som tur bara bitit sönder tungan och brutit nyckelbenet. De tog ett tag innan jag tordes släppa iväg honom på mc igen kan jag säga. Oj va jag skriver. Tur att de gick bra!!! kramar.
SvaraRaderaHuaaamej, det var nära ögat! Tur att ni båda klara att bromsa i tid och att ni klara er utan en enda skråma! Kör försiktigt ;-)
SvaraRaderaKram!
/Nathalie