Idag för två år sedan trodde jag att jag inte skulle kunna andas mer. Jag trodde att smärtan jag kände i varje fiber av min kropp aldrig någonsin skulle försvinna. Jag trodde att den tomhet och desperation jag kände skulle stanna kvar för alltid. Något av den smärtan och tomheten finns fortfarande kvar och kommer alltid att finnas kvar. Saknaden efter min mamma, som dog idag för två år sedan, kommer aldrig att försvinna. Jag älskar henne så vansinnigt mycket och jag behöver henne fortfarande. Min mamma som även var min bästa vän. Den jag kunde vända mig till om allting. Vi kände varandra utan och innan och litade på varandra till 100%. Hon fanns alltid där med tröstande ord, men hjälp och stöttning, med uppmuntran men framför allt fanns hon där och delade min glädje inför allt, liksom jag delade hennes glädje inför allt.
Den 17:e maj förbyttes allt i sorg och misströstan. Min älskade mamma fanns inte mer. Hon hade fått ge efter för en onödig biverkan av ett rävgift till medicin, som inte borde ha getts till henne över huvud taget. Tänk, att något som var menat att göra henne frisk, var det som tog hennes liv.
Jag älskar dig mamma.
Förstår verkligen att det måste vara en jobbig dag. Man kan undra varför saker o ting sker ibland. Det är ju ofta det inte finns nån vettig förklaring. Jag minns din mamma klart o tydligt o jag tycker hon är jättevacker på foto här där hon är äldre än jag minns henne. Kram till dig idag.
SvaraRaderaTack Tina. Fotot är taget på mitt och Andreas bröllop. Jag tycker hon fullkomligt strålar.
SvaraRaderaJag tror att hon var väldigt glad o stolt över dig o din familj o allt vad du uppnått i livet (o säkert lite extra stolt just den dagen på kortet), två år är inte lång tid, förstår att det gör ont fortfarande:( Kramar
SvaraRadera